"Popvenstre"-debatt på Café Mono
Blant sommerens kultur-føljetonger oppsto en debatt om det såkalte "popvenstre" - som var den svenske journalisten Erik Zsigas betegnelse på såkalt radikale kunstnere og musikere, som etter hans syn som ikke lever som de prediker. I forbindelse med at boken i sommer ble utgitt på norsk, ble denne debatten bl.a. tatt videre av Dagsavisen og Klassekampen. På Cafe Mono i Oslo blir det 19. august debatt mellom Zsiga og Aslak Sira Myhre, der nettopp "popvenstre"-begrepet vil stå sentralt. Som et apropos til dette møtet bringer Ballade her videre et motsvar til Zsiga, ført i pennen av vokalist Dennis Lyxzen og de øvrige medlemmene av The (International) Noise Conspiracy.

Av Dennis Lyxzén, musiker i The (International) Noise Conspiracy

Erik Zsiga har skrivit en bok om vad han kallar popvänstern, det vill säga kulturarbetare som "då och då gillar att kasta ur sig vänsterklyschor".

Till denna brokiga skara räknar han The (International) Noise Conspiracy.

Problemet som han ser med popvänstern är att den är hycklande, okunnig och dessutom konservativ. I sin betraktelse över alla dessa sinsemellan ganska olika människor hittar han en gemensam nämnare, en sorts karaktär som innesluter oss alla och som allt vi gör är uttryck för: vad han kallar popvänstersnubben. En aning tveksam metod kan man tycka. Någon idealiserar dagens Kuba och genast är popvänstersnubben, det vill säga vi alla och envar, Castro-vän. Någon gör kränkande uttalanden om muslimer och romer och genast är popvänstersnubben intolerant mot muslimer och romer. Någon köper en bostadsrätt via sitt företag och genast är det popvänstersnubben som gör så. I sitt ointresse för alla skiljelinjer blir Zsigas argumentation snudd på infantil.

Om vi nu ska försöka oss på någon sorts replik på boken får vi sålla bland argumenten. Vilka kan tänkas handla om oss och vilka handlar egentligen om helt andra människor med andra politiska positioner? Ett argument som förvisso har tydlig adress är detta med att sälja skivor och ändå vara kritisk till kapitalismen. Så låt oss koncentrera oss på det.

Först vill vi dock passa på att uppmärksamma några intressanta iakttagelser som Zsiga gör i sin bok. Argumentet om en likhet mellan en moraliserandevänster och en moraliserande höger är nog riktigt. En vag kritik av "kommersialism" och "Coca-colakultur" i allmänhet tenderar ofta att bli konservativ. Vidare stämmer nog också argumentet att stora delar av vad han kallar "vänstervågens anda" egentligen är liberal. En vänster som inte lyckas knyta an till någon form av arbetarrörelse och klasskamp, utan stannar vid att värna om en uppsättning värderingar, tenderar ofta att bli liberal. Kanske i bästa fall vänsterliberal, men allt jämt just liberal.

Men nu till kapitalismen och skivförsäljningen. Det är hycklande, menar Zsiga, att å ena sidan sälja skivor och alltså vara en del av kapitalismen samtidigt som man å andra sidan är kritisk mot samma kapitalism. Det är inte, får vi höra, att leva som man lär. Zsiga anklagar i boken också en kille som säger att han vill ha ett välbetalt jobb samtidigt som han är kritisk mot kapitalismen, för samma hyckleri. Problemet tycks här alltså vara "att tjäna pengar". Det är som om arbetarrörelsen, ifall den ska vara kritisk mot kapitalismen, först måste se till att dess medlemmar saknar avlönade jobb, för att denna kritik ska bli legitim.

Kanske är det, för att vi ska få lite ordning i den här debatten, på sin plats att försöka precisera vad vi menar med kapitalism, eftersom Zsiga spelar på en oklarhet kring detta. Det är enligt oss inte alls detsamma som "att tjäna pengar" i största allmänhet. Kapitalism är inte heller omedelbart detsamma som de stora företagen. Och inte handlar det om någon värdering eller ideologi om att sätta sig själv i främsta rummet.

När vi talar om kapitalismen syftar vi snarare på de relationer mellan människor i ekonomin enligt vilka vissa försörjer sig på sitt arbete medan andra försörjer sig på sina pengar. Med andra ord, relationer enligt vilka vissa säljer sin arbetskraft medan andra säljer de varor som denna arbetskraft producerar.

När vi talar om kapitalismen syftar vi alltså på det exploateringsförhållande enligt vilket vissa lever på andras arbete. Det är skillnad mellan att å ena sidan äga medel att sätta andra i arbete och å andra sidan äga medel att köpa märkeskläder, eller vilka andra grejer det nu är som i Zsigas huvud gör popvänstern till hycklare. Den som inte har tillgång till de förra medlen har inget annat alternativ än att sälja sin arbetskraft, oavsett vad man tycker om det ekonomiska systemet. Att vara kritisk mot kapitalismen i denna situation handlar inte om att leva upp till en uppsättning värderingar. Att vara asket gör varken till eller från. Vi är inga idealister. Vi är materialister. Vi vill ha bröd, men också limousiner.

Zsiga må tillskriva oss en asketism vi inte är intresserad av, han må skildra oss i termer av en enhet vi inte känner igen och han må pådyvla oss en bok vars tramsighet är närmast skrattretande. Men då är han ju också moderat...

"Popvenstre"-diskusjonen den 19. august er en del av "Halv 7"-arrangementene, som er månedlige debattmøter i regi av Café Mono og Klassekampen. Som oppladning til møtet kan vi anbefale Aslak Sira Myhres egen omtale av Zsigas bok i Klassekampen, under overskriften "Intet nytt fra Vestkanten". Om noen av Ballades lesere ønsker å knytte noen kommentarer til debatten, er våre spalter som alltid åpne for innhugg og synspunkter. Dette innlegget ble opprinnelig trykket i Expressen, og var da også co-signert Inge Johansson, Ludwig Dahlberg og Lars Strømberg.