Morton Feldman, Chopin og Schubert
Med Grønland Kammermusikkfestival prøver Ny Musikk å vise hva kammermusikk kan være i 2010. I denne artikkelen skriver forfatteren og kulturskribenten Magnus Haglund om forbindelsen mellom Morton Feldman og hans eldre kolleger Chopin og Schubert.

En ofta citerad text när det gäller Morton Feldmans sena musik och de extremt långa speltider som kom att utmärka stycken som den andra stråkkvartetten och Music for Philip Guston (båda från 1984 och båda kring fem timmar i spellängd) är Feldmans essä Crippled Symmetry från 1981. Här berättar Feldman om sin passion för orientaliska mattor, inte minst sådana vävda av den turkiska nomadstammen Yürück. Upptäckten hur en brist på överblickbarhet kunde skapa en förskjutning av mönstren, en sorts evig variationsteknik också i det till synes likformiga och oföränderliga, fick Feldman att experimentera med liknande sätt att skapa färgflimmer och utsuddningseffekter i sin musik. Samma toner, samma klangfält, upprepade många gånger, men oregelbundet och assymetriskt, utan varje försök att göra strukturerna logiskt tydliga och igenkännbara.

”Färgskalan i de flesta icke-urbana mattor förefaller rikare än den verkligen är, beroende på den stora variationen av skuggor och skiftningar inom samma färg (abrash) – ett resultat av att ullen färgas i små mängder och att det aldrig blir exakt likadant varje gång. Som tonsättare intresserar jag mig speciellt för just dessa unika aspekter som berör mattans färgsättning och som skapar en mikrokromatisk färgon över hela mattan. Min musik har influerats huvudsakligen av de sätt på vilka färg används i enkla mönster. Det har fått mig att ifrågasätta det musikaliska materialets natur. Vad kunde bäst användas för att med lika enkla medel påföra musikalisk färg? Mönster.”

Sättet att skriva för piano kom också att förändras, inte minst genom samarbetet med den japanska pianisten Aki Takahashi, vilket resulterade i verk som Piano (1977), Palais de Mari (1986) och Piano and String Quartet (1984), det sistnämnda för Takahashi och Kronoskvartetten. I de tidigare verken förekom inte sällan stora intervall, som Feldman själv klarade av att spela med sina stora händer, men efter mötet med Takahashi lät han aldrig intervallen överstiga nio hela tonsteg, vilka var det mesta hennes händer klarade av.


Hør Kronoskvartetten spille Feldman (Wimp).


Tonsättaren Bunita Marcus som studerade för Feldman i början av 1980-talet har berättat hur det gick till när Takahashi och Feldman övade tillsammans. Det de övade var dock inte Feldmans egen musik. I stället ägnade de sig åt Chopin. Allt låg i anslaget, och Chopin var nyckeln till Feldman. Något liknande ägde rum när Feldman övade den andra stråkkvartetten tillsammans med Kronos. Det lät inte som han ville att det skulle låta och han frågade Bunita Marcus vad det var för fel på stycket. ”De spelar det som Feldman”, svarade Marcus, ”lågmält, direkt, allt med uppstråk.” Feldman instämde och frågade hur det borde spelas. ”Kanske som Schubert?”, sade Marcus. ”Just det”, svarade Feldman och gick för att prata med kvartetten. Från det ögonblicket fick stycket den lyriska värme som Feldman eftersträvade.

Magnus Haglund


Grønland Kammermusikkfestival går av stabelen 4.-6 juni. Programmet finnes HER.