Dror Feiler: - Musik, Framsteg, Teknik & Barbari

Ballade har her gleden av å bringe videre to korte, beslektede essays av den radikale musikeren og komponisten Dror Feiler, som i disse dager gjester Ultima med den to dagers konsertinstallasjonen "STORMO" i Elvehallen på Hausmania. I disse to tekstene, den ene på svensk og den andre på engelsk, går Feiler inn på komponistenes rolle i dag, og om støyens politiske potensial. - Tonsättarna inom "nymusik" cementerar status quo, och därmed bidrar de till att en levande och existensberättigad "nymusiktradition" gradvis omvandlas till mausoleum, hevder den svenske rabulisten.

12.10.2005 | Av: - Red.

Av Dror Feiler, komponist, aktivist og musiker

Den nya musiken är i kris, som vanligt. Dess manifestationer ger ett villrådigt och anemiskt intryck. Tonsättarna och musikerna är odiskutabelt skickliga, de kan hantverket utan och innan, kompositionerna är förföriska, läckra som praliner gör de det bekvämt för den initierade lyssnaren (det är nästan bara han som lyssnar), den för söta instrumentationen är som en smekning för örat; Problemet med dessa verk är att de bjuder så lite tuggmotstånd, de rubbar inte några cirklar vare sig inom eller utom konstens domäner, de ifrågasätter ingenting och de påstår ingenting; Tvärtom, de kapitulerar villkorslöst inför de konventionella förväntningarnas terror (nya, moderna och postmoderna sådana) och lämnar varje etablerad estetisk norm (gammal som nytt) intakt.

Kompositionernas instrumentering, och rytmiska mönster vittnar visserligen ibland om en vilja till förnyelse, om en lust efter nya äventyr men värdet av detta bleknar till följd av att tonsättarna inte vågar löpa linan ut utan hela tiden söker skydd, kompromisser, alltihop är alltför behagsjukt och för kråmande. Tonsättarna vill fortfarande göra eller uttrycka någonting men de tycks inte veta vad, de kanske till och med vill göra uppror men vet inte mot vad.

Det kan förefalla som om tonsättarnas lojalitet till den så kallade "main stream" inom "nymusik" är tämligen harmlös och inte mycket att orda om, men så är inte fallet; tonsättarna cementerar status quo och därmed bidrar de vare sig de vill eller inte till att en levande och existensberättigad "nymusiktradition" gradvis omvandlas till mausoleum. Ingen kräver av tonsättarna att de skall välta konsten eller samhället över ända, men den musik som förtjänar att tas på allvar får inte vägra utmana den egna erfarenheten, traditionen och samhället. Den nya musikens tidigare nyfikenhet på samtiden, på den omgivande sociala, tekniska och estetiska verkligheten har ersatts av kyrkogårdens mystik, och av elfentsbenstornets inåtvända problematik. Den nya musikens raseri, utopism, och idealism har ersatts av ett tvehågset ansande i de estetiska rabatterna.

Nyskapande, experimentlusta, improvisation och engagemang som tidigare kunde få lyssnarens mark att gunga saknas. Här finns varken smärta eller äckel, varken skönhet eller uppkäftighet. I stället ett stillsamt pillande med ackord och instrumentering, en formalistisk undersökning av rytmens och formens mysterier och datorernas labyrinter. Vi måste arbeta med musik vars förutsättning är fattigdom, vars drastiska demontering av den officiella kulturen möjliggörs av att frånvaron av denna kulturs materiella resurser utesluter all kulturvidrig uppblåsthet. Detta är en förutsättning för ett vitalt musikskapande i dessa ”post postmoderna tider”. Tekniskt framsteg och ytlighet är nu i konstmusikens och masskulturens gestalt så inflätade i varandra, att blott en barbarisk askes i förhållande till denna kultur och dess utveckling kan tänkas vara i stånd att producera något icke-barbariskt.

Endast det konstverk, och det tänkande som från första början avsvär sig denna falska rikedom har någon utsikt att åstadkomma något. De instinktiva, subversiva handlingarna och dess kulturyttringar som försöker uppnå yttre och inre befrielse i ett samhälle där byråkratin och teknokratin härskar är de enda som har möjlighet att rädda sig undan enhetsfronten av ytlighet, kommersialism och teknik.

Music, Noise & politics

Music is more than the reproduction of tones, it is a process of creating and producing sounds and forces. The tone is first of all just a noise that is bound in a canon of rules - and only becomes a tone in these circumstances. The music of the whole occident builds a system, creates models that filter the chaos, the noise, the “rauschen” (a german word for rustle (leaves, silk, radio), rush (flowing water, wind), roar (storm, waves); rausch - intoxication, drunkenness; rauscshend - rustling etc., orgiastic (party) swelling (music)).

Here the word is used to describe the electrical noise and alludes to the other meanings of the words) and the currents of sound. The computer, the sampler and the synthesizer are machines that through varied possibilities of sound synthesis and calculations not only make new sounds audible and new structure possible but also restructure the process of the production itself. It is the musical work with structures and sound material itself that allows new energies and intensities to be captured.

My music is a flow of sounds, noises, forces, it develops to a point where it goes beyond itself. The speed with which different sound elements follow each other, and the density with which they superimpose vertically, are so great that a sort of overload occurs, one which transcends the restlessness of arousal, like a film run through at too high a speed. The occasional passages with tones, harmonies and sounds in a more “normal” rate can, in context, seem almost banal—a measure of the distance we have travelled in the music.

The intuitive molten metal brutality of the music brings the player into the energy of a hot improvisation. A new music is created, a new speed of thinking and feeling where the intellect meets the manic raver. We experience an energy born of rapid movement, sound, noise, flow and expression. The music does something palpable to its listeners, or at least incites them to a form of action, of awakening.

The most immediate audible characteristic of my music is its noisiness. Abrasive, loud, fast. The textures and rhythms are never sweet or satisfying in the conventional sense; one has only to hear the primal screams of ”Pig iron” (The celestial fire CD/ANKARSTRÖM-Ö10 (Dror Feiler Solo) for tenor saxophone & live electronics)), the punk-free improvised thrash of ”Tio Stupor” (Saxophone con forza PSCD 81 (for alto saxophone & live electronics)) Mass Act III (for E-flat clarinet and live electronics, FYCD 1017) or ”Ember” (for symphonic orchestra & electronics, WWE 3CD 20026 (1997 Donau Eschingen festival commission)) to realize that neither a pathetic World music prettiness, a pretentious new romantic resolution, nor new music academism has any place in those works of music, except as an antagonistic element.

Nor do these compositions allow the conventions of modern and contemporary music unproblematically. My music uses ”noise” that is ”noise in itself; but noise, in this connotation, is not simply a haphazard or natural sound, the audible "background" that encroaches on a work such as Cage's 4'33", as the audience is forced by the tacit piano to listen to its own shufflings, or to the urban soundscapes that emerge through an open window.

It is a noise that is always impure, tainted, derivative and, in the Romantic sense of the term, beautiful like in Alka, OpFor & DiaMat (FYCD 1007 The Too Much Too Soon Orchestra). Noise, in the widest possible sense, is one of the central elements in my music. The abrasive raucousness, in the music is an attempt to alter the way people hear.

Noise, as sound out of its familiar context, is confrontational, affective and transformative. It has shock value, and defamiliarizes the listener who expects from music an easy fluency, a secure familiarity (it can be a “modern” one), or any sort of mollification. Noise, that is, politicizes the aural environment.

Dror Feiler og Asamisimasa fremfører konsertinstallasjonen STORMO i Elvehallen, Hausmania, 13. og 14. oktober. Verket er bestilt av Ny Musikk og strekker seg over to dager, hvor musikerne går i lydlig dialog med Feilers videoinstallasjon ”7 millions”.  STORMO er utformet som en prosess hvor to visninger på 6 og 3 timer leder frem mot en siste én times konsert. Mer om Ultimas konserter finner du som vanlig på www.ultima.no.

Kommentarer:

Kom gjerne med informasjon, argumenter og synspunkter. Du kan enten kommentere via din Facebook-profil, eller, om du ikke har det, via vårt lokale kommentarsystem. Vi krever uansett at du underskriver med fullt navn. Alle kommentarer må godkjennes av redaksjonen før de offentliggjøres (mer om Ballades kommentarsystem). På forhånd takk!