Självporträtt utan spegel
- Kan man tänka sig ett musikaliskt självporträtt? Visserligen bryter analogin samman om den dras för långt. Verkets stildrag avslöjar mycket om tonsättarens personlighet, men knappast allt. Å andra sidan skulle vi behöva säga att musiken föreställer någonting på en mera konkret nivå, och inte vad som helst, utan sin egen upphovsman. Till en del kan det sägas vara uppfyllt i Lene Grenagers cellokonsert. Den skulle kunna ses som ett självporträtt av en cellist, skriven för en annan cellist.
Av Risto Holopainen
Vi är alla intresserade av hur andra uppfattar oss. För att få en aning om deras första intryck kan vi se oss i spegeln. Självporträttet är ett annat sätt att se sig i spegeln, fast kvarhållet i tid och med en tolkning i form av det personliga strecket. Därmed blir det en dubbel projektion, en överlagring av bilden av ens yttre framtoning och de personliga egenskaper som kan utläsas ur stildragen.
Kan man tänka sig ett musikaliskt självporträtt? Visserligen bryter analogin samman om den dras för långt. Verkets stildrag avslöjar mycket om tonsättarens personlighet, men knappast allt. Å andra sidan skulle vi behöva säga att musiken föreställer någonting på en mera konkret nivå, och inte vad som helst, utan sin egen upphovsman. Till en del kan det sägas vara uppfyllt i Lene Grenagers cellokonsert. Den skulle kunna ses som ett självporträtt av en cellist, skriven för en annan cellist. Men det finns förstås mer att upptäcka i detta verk.
Cellokonserten rymmer inte bara projektionen av Grenagers eget spel såsom hon har abstraherat väsentliga drag av det, men också av norsk folkmusik. Båda dessa manövrar riskerar att bli dåliga kompromisser som inte överlever översättningen till ett annat idiom. Visserligen är Grenagers stil frejdig på ett helt annat sätt än exempelvis Geirr Tveitts, men likväl möter varje verk som försöker inkorporera folkmusikaliska stilelement problemet med översättning. Denna översättning till ett annat instrumentalt medium brukar alltid eliminera något av det fascinerande med den äkta varan, som de subtila kringelikrokarna och nyanserna som spelmän använder årtionden på att finslipa. Norsk folkmusik är ju en solistmusik där små nycker och dragningar är väsentliga, vilket är ett mycket enkelt skäl till att orkestreringar av den sällan fungerar. All instrumentation blir överlastning om man inte förenklar samtidigt - men förenklingen är beklaglig. Ehuru cellokonserten inte är äkta folkmusik, är den heller inte oäkta. Den förhåller sig osentimentalt och rullar in i skogen för att "asfaltera naturen".
Man skulle kunna tro att notationen i sig ställer till med problem när det gäller att förmedla sådant komplext och vanligtvis gehörstraderat material. Men många folkmusiker vet hur man tar vara på gamla uppteckningar av låtar som inte längre är i cirkulation och gör dem levande, precis som klassiskt skolade musiker i arkiv- och arkeologibranschen. Grenagers notation är koncis och avstår från överflödigt pynt men förmedlar de väsentliga dragen. Hon riktar sig till musiker som vet att forma sina stämmor, som spelar det musiken kräver och inte bara det som står i noterna. Och förutsatt att de gör det, finns det hopp om att få höra en riktigt spänstig gangar som går igenom en stor del av konserten.
Cellokonserten kompromissar inte bara med folkmusiken, utan också med den "musique concrète instrumental" som utgör förlagan. För den som har undgått att höra Lene Grenager live, antingen med SPUNK eller på egen hand, finns den nyutkomna CD'en "slåtter, slag og slark". På något sätt tycks den fungera som en skissbok för cellostämman i konserten. I egenskap av tonsättarens originalinspelning kan den också bli ett interpretatoriskt rättesnöre. Men bara ifall den verkligen kan gälla som förebild för uttrycket i cellokonserten. Och det är inte säkert.
Frågan är också hur pass mycket av den ursprungliga råheten i "slåtter, slag og slark" som går att överföra via partitur till en annan cellist. Utgångspunkten där är de instabila kaotiska ljudförloppen med stråken pressad som en vägvals mot strängarna, det tvåhändiga perkussiva spelet och gnistrande dubbla flageoletter. Längre kan man inte gå med en cello ifall man vill kunna spela på den nästa gång också. Grenagers spel uppehåller sig ofta vid gränserna av det fysiskt möjliga. I cellokonserten finns transportsträckor vars funktion kanske är att låta solisten utmatta sig genom den typen av brutalitet. Själva det musikaliska materialet tycks också bli så utnött att det slutligen bara behåller öppna kvinter och ett gnuggande i cirklar över alla strängar som ett primitivt urmaterial.
Även om det finns lyssnare för vilka all samtidsmusik framstår som flera instanser av en och samma plingplong, skulle man önska att de kunde uppfatta hur underhållande och lättsam mycket av Grenagers musik är, utan att för den skull förfalla till ofarlig dekor. Därtill är den för frenetisk och brutal. För att ta ett diametralt motsatt exempel: Morton Feldmans musik är sällan direkt underhållande. Det kontrakt den upprättar med lyssnaren lyder: "Håll till godo, mer än så här blir det inte. Om du vill få något ut av det här får du följa med noga!" Hos Grenager gäller snarare: "Spänn fast säkerhetsbältet, nu kör vi - och det går fort!" Det är det uppbrutna, kollageaktiga som präglar cellokonserten som manar fram en sådan känsla av högt tempo. Och kanske en tillstymmelse av horror vacuii.
Det gäller i än högre grad det tidigare verket "Attitude", skrivet för Affinis. Där är inslagen av konstruerad improvisationsmusik större. Jämför gärna med vad improvisationsmusiker får till när de lägger in "strikta partier" i sina flöden (hör till exempel Anthony Braxton eller Barry Guy). Det är nog sällan någon har som ideal att framhäva skillnaderna mellan lössluppen improvisation och kontrollerat spel, man vill hellre få dem att rinna in i varann utan tydliga gränser. Cellokonsertens partitur har inga vita fläckar där musikerna är helt överlämnade till sig själva, men där finns grader av frihet som ger en viss flexibilitet. Och det ser ut som att väldigt mycket kommer an på solisten, Tanja Orning, och den tolkning hon bidrar med. Antagligen är det missvisande att jämföra cellokonserten med det solistiska spel vi har hört från Lene Grenager. Under alla omständigheter är det bättre att vänta sig det oväntade av detta nya verk.
Artikkelen er hentet fra Ultimas programbok 2006, og er gjengitt med tillatelse fra forfatteren og Ultima. Redaktør for årets programbok har vært Hild Borchgrevink.
Ytterligere programdetaljer finner du på www.ultima.no.
